Vinnare av B Wahlströms Fanfiction-tävling utsedd

I samband med släppet av Fandom av Anna Day utlyste vi på B Wahlströms en fanfiction-tävling på Wattpad där svenska wattpad-profiler erbjöds möjligheten att tävla om ett möte med en av våra förläggare. 15 mars utsågs vinnaren och här nedan kan du läsa vinnarnovellen skriven av Linnea Borg.

Världen är en Dröm & Drömmen är en Värld

Del 1 – Tistlar

Idag är en stor dag. En riktigt, riktigt stor dag.

Bankettsalen är fylld med stolar, talarstolen stolt ståendes längst fram. Bredvid står ett bord. Det är än så länge tomt men snart skulle den viktigaste samlingen av papper på flera årtionden ligga där. Jag kväver ett nervöst pip. Det är jag som har ansvaret för att papperna hamnar på bordet, redigerade efter det senaste mötets önskemål och redo att signeras. Hur många hade inte mist livet för att det här mötet skulle äga rum? Jag låter den tanken sjunka in. Det här är stort, riktigt stort.

Håret faller ner i ansiktet på mig men med en knyck med huvudet hamnar det på plats igen. Häromdagen påpekade Ash att jag borde klippa mig och kamma bak håret till den här dagen, innan han rusade iväg på ett till av hundra ärenden. Jag tar händerna ur byxfickorna för att kolla mina fingernaglar. Händerna åker snabbt ner igen och jag kastar en ängslig blick för att kolla om någon annan sett hur smutsiga de är, men de få som redan är här står längre bort. Jag är ju trots allt en imp. Smutsig och ociviliserad. Svag. Imperfekt.

Fast en fördom om impar stämmer inte på mig. Jag är smart. Riktigt smart. Det är anledningen till att jag står här vid datorn som kommer styra både storbildsskärmen under förhandlingen och skriva ut de livsavgörande papperna. Jag väntade bara på att få klartecken från Ash, att inga komplikationer uppstått. Vem vet, om allt gick vägen idag, så skulle jag inte behöva se mig själv som en nedvärderad imp längre. Jag skulle kunna kalla mig människa. Min blick dras till hans gestalt nere vid talarstolen. Utan honom hade det aldrig gått.

Iklädd kostym och en enkel svart slips ser han med frånvarande blick ut i salen. Han ser ut på de tomma stolarna men också på de få impar som befinner sig i salen. Deras lågmälda samtal studsar mjukt mot det höga taket. Det är som att min puls går ner tjugo slag i minuten bara av att se honom, och veta att han står med oss. Vår ledare. En hård och okänslig sådan, men det är vad som har krävts och han har gjort ett toppenjobb. Fast ibland undrar jag hur han tar konsekvenserna av sina beslut. Senast förra veckan hade ett tjugotal impar rapporterats döda. Ash hade sänt ut dem att försvara ett område vi tagit i förvar, fast att risken varit hög. Han har inte nämnt det igen, som med alla andra nederlag. Ett hårt, blänkande skal av stål är han gjord av, som klarar av rollen han anförtrotts. Ofrivilligt går mina tankar till när det där skalet brustit. Då var det inte känslosamma tårar som läckte ut, utan blodtörstig vrede. Hans genomträngande blåa ögon möter med ens mina och jag tittar snabbt ner. Mitt ansikte hettar medan mina smutsiga och för långa fingernaglar fumlar över tangentbordet.

Ett mjukt klick får rummet och dess låga samtal att frysa. Från min position på övre däcket ser jag dem inte än, men jag vet vilka det är som kommer. Gemmarna. Porten ligger nedanför en väldig trappa, där de breda trappstegen i marmor sträcker sig från ena långsidan av byggnaden till den andra. Upp för stegen glider långa, slanka figurer med kappor i lyxigt, tjockt tyg. Deras prydligt friserade hår blänker. Kvinnornas fylliga läppar är målade med läppstift och männen tar av sig sina höga hattar. Deras röster fyller rummet med en mjuk klang och de valsar in som att dem ägde stället. Fast det gör dem ju också. Byggnaden ligger i deras del av staden. Eftersom att det var vi som strävade efter ett avtal från start var det också vi som skötte pappersarbetet och samlade till möten. Gemmarna har varit särskilt kräsna med detaljer, och de första delförhandlingarna var både högljudda och hotfulla. Men de hade sakta gått med på våra villkor. Vissa gemmar har dock alltid varit mer motvilliga än andra.

Bland de välskurna ansiktena, med raka näsor och höga kindben, ser jag mörkare blickar. Oron blossar upp med full kraft, som svart eld. Det är okej, påminner jag mig själv. Alla behöver inte skriva under. Avtalet krävde minst tio underskrifter och bland de högt uppsatta gemmarna där nere visste jag åtminstone tjugo som skulle signera avtalet om det lades framför näsorna på dem nu med en gång.

"Nate"

Det är mitt namn som ropas. Med ett ryck är jag tillbaka i fokus. Ash nickar åt mig när jag väl finner honom i det plötsliga vimlet. Innan jag kastar mig på datorn ser jag Ash pressa fram ett leende när han skakar perfekta händer. Jag motstår impulsen att göra ett kräkljud. De är så gott som aliens, med sin perfektion. Men så är de ju också genmodifierade från födseln.

Ljudet av stolar som dras ut och ett stigande sorl når upp till mig där jag sitter. För en sekund tror jag att jag hör grälande röster från ingången men det lägger snart av. Det är hursomhelst inte mitt problem. Vi har vakter för att hålla ute obehöriga. Tänk om en mobb av impar skulle ta sig in. Fokusera Nate, fokusera.

Med några knapptryck börjar maskinen surra och sidorna glider ut en efter en. Den är klar lagom tills att Ash intar talarstolen och på så sätt tystar salen. Med ett djupt andetag trycker jag i kommandot på datorn så att skärmen ska delas. Jag andas ut igen när ser jag bilden tona fram på storbildsskärmen därnere. Bra, bra. Och i Ash hand finns en svart dosa kontrollerar jag nöjt. Nu hade mer än hälften av mina uppgifter för dagen klarats av felfritt. Bara den viktigaste kvar, men det var inte riktigt dags än.

Jag vågar inte luta mig ut alltför mycket, ifall att jag skulle fånga någons blick därnere och störa Ash inledning. Men jag lyssnar på hans ord, och hoppas de kommer bli sanna. En minut eller två går.

"...med det sagt, låt oss inte vänta en dag till. Sida vid sida kan vi bygga upp något nytt, en värld där vi kallar varandra människor."

Applåder tar vid och jag släpper mina stela armar och skakar dem lite. Att jag skulle vara så orolig. Alla har kommit överens om att skriva under idag. Det borde vara säkert. Fast vem som helst som växt upp i den här världen visste att ingenting var säkert.

En äldre gem intar podiet. Han kan vara den enda gemmen jag sett med gråa hårstrån, så han måste levt mer än 100, nej 120 år. Vi hade haft stor hjälp av honom att vända de andra gemmarnas åsikter, men han var en riktig pladderkvarn. Jag börjar samla ihop papperna, det är gott om tid kvar, men jag kontrollerar att alla sidor är med och att det tjocka pappret ser okej ut. Den här avancerade skrivaren, som vi också fått låna, fick orden att se handskriven ut. Min blick glider vaksamt över texten och några av dess mest betydelsefulla paragrafer.

1.0 Allas lika värde
1.3 Rätten till basala behov
3.0 Slut på våldet
3.1 Förbud mot inhumana behandlingar
4.0 Människan

Och så den sista som band det hela samman.

6.0 Gällande
- Ett antal av 10 underskrifter förseglar detta avtal som gällande, och så skall vi som människor återta oss tills det att mänskligheten upphör existera.

Det är omöjligt att läsa utan att le. En rörelse till höger får mig att hastigt räta på mig med en beskyddande hand över bunten. Det är en gem, en riktigt biffig sådan. Bakom mörka solglasögon verkar hans ögon stirra tomt framför sig, men han märker att jag tittar och vänder sitt ansikte mot mig. Han ler inte, ser inte ut att veta vad ett leende är. Jag nickar stelt åt hans håll och han svarar med att vända blicken ut mot salen igen. Hur sjutton kom han hit? Plötsligt känner jag mig i behov av en livvakt. Han måste vara här för dokumentet! Men det skulle inte hindra något nu. Vi skulle bara bli försenade och sedan skriva ut en ny bunt papper, så varför försöka? Kanske trodde de att den enda kopian fanns på datorn? Ha! Iså fall underskattade de mig. Jag hade laddat ner dolda och lösenordsskyddade kopior på minst fem enheter borta i högkvarteret.

Försiktigt vänder jag mig om till skärmen igen, och det kryper i nacken av att blotta min rygg åt killen. Fast, jag har ju varit med om värre uppdrag tidigare och tagit mig ur levande. Så jag skulle allt klara det här också, särskilt när så mycket stod på spel. Vi var så nära nu. Mina fingrar drar över tyget på min mage, där en knappt urskiljbar ojämnhet finns. En gammal skottskada. Det är den enda jag inte har något minne av. Och jag brukar minnas mer än de flesta.

Den gamle mannen börjar tillslut avrunda. Om det inte vore för hans perfekta retorik och vältalighet hade alla närvarande somnat. Thorn med sin ögonlapp, och skinnjackan han vägrat byta ut mot en kostym, ser minst sagt uttråkad ut. Han och de fåtal andra impar som intagit sina platser är en klar minoritet.

Nu är det hög tid för handling från min sida. Jag föser ihop papperna i mina armar som om de vore ett nyfött barn. Sedan söker jag med blicken efter bindningsapparaten, den med en lång tvådelad kant som nyper ihop och fäster en slags bokrygg på buntar av papper. Jag ser den inte. En ilning går genom kroppen och tungan förvandlas till torr sand i min mun. Jag lägger min fria hand på räcket och spanar ner. Den gamla gemmen tar sig ner från talarstolen, starka och smidiga rörelser trots sin ålder. Ash kastar en blick upp på mig med en rynka mellan ögonbrynen. Lättnaden sköljer genom mig, det ligger en extra därnere. Ash uttryck får mig dock att svälja hårt. Jag ligger uppskattningsvis 30 sekunder efter min tidsplan och jag skulle behöva binda dokumentet därnere, framför alla ansikten. Inte läge att vara nervös, dags att rusa.

Med en sista blick på snubben, som gått lite längre bak och bort från ingången, tack-och-lov, vänder jag ryggen åt bankettsalen.

Resten av Linneas fanfiction av Fandom hittar du här